Den nyinvigda kafébyggnaden i Brunnsparken i Göteborg skvallrar om framtiden för våra torgbyggnader. Plåten har blivit en mirakelmedicin som inom en snar framtid kommer att ordineras till alla publika byggnader.
Och när staden täcks i plåt måste arkitekterna visa på extra kreativitet och mod.
Det är oktober i Göteborg och träden i Brunnsparken har börjat skifta från grönt till guld. Människor rör sig målmedvetet kors och tvärs mellan planteringslådor och brödpickande duvor. Det är invigning för Brunnsparkens nya accessoarbyggnad – Rödmönja – och parken, om man vågar kalla den en sådan, är ovanligt välfylld. I kamp mot spårvagnsgnisslet försöker stadsträdgårdsmästare säga några väl valda ord om hur den nya kafébyggnaden är den sista pusselbiten för ett projekt som sedan länge har legat på is – att göra Brunnsparken till en plats där människor faktiskt vill vara.
Och Brunnsparken är sannerligen i behov av ett ansiktslyft, men det är ett ämne för en annan text. För nu ska det handla uteslutande om plåt.
Rödmönja är en liten men praktfull byggnad i mitten av Brunnsparken ritad av Göteborgsarkitekterna Högberg och Gillner. Knappt 25 kvadratmeter stor och helt täckt i röd järnpigmenterad bandfalsad plåt. Taket är välvt inåt i två riktningar och mot söder kränger det ut och skapar ett slags skärmtak där pendlare och kafégäster kan ta skydd från göteborgsvädret. Det är en byggnad med integritet och skinn på näsan – en byggnad som ska kunna stå emot det mesta. En byggnad som har i uppgift att skänka trygghet och stabilitet till en mycket ogästvänlig park.
Men innan vi höjer Högberg och Gillner till skyarna för sin rubin till byggnad behöver vi rikta blicken mot några andra platser i staden.
Först zoomar vi in på en nästan lika trafikhärjad park – Vasaparken. Även här står en nyuppförd och tjockhudad byggnad. Den är däremot inte lika iögonfallande som Rödmönja och långt ifrån lika trevlig att se på. Innan stod här en liten röd träbyggnad med sadeltak, täckt i affischer på (kanske inte så) inbjudande hamburgare och kebablådor. Nu upptas platsen istället av en mörkgrå bepansrad korvmoj. Likt kaféet i Brunnsparken är den helt klädd i plåt. Träbyggnaden är jämnad med marken och det enda som finns kvar är den överdimensionerade neonskylten på taket med texten ”Vasaplatsens Grill”.
Fortsätter vi resan ytterligare en bit hamnar vi på Järntorget. Ett torg som, precis som parkerna, är så sönderskuret av bilvägar och spårvagnstrafik att man bara vill lägga sig ner på marken och ge upp innan man ens har kommit halvvägs när man ska ta sig från ena sidan till den andra. Mitt på Järntorget står ännu en plåtlåda – en teknik- och toalettbyggnad som väckt känslor och debatterats flitigt. Förr hade plåtlådan en smaragdgrön fasad i glas ritad av White-arkitekten Olle Andersson. Nu är den helt täckt i grå plåt. Kall, livlös och utan puls.
Och när vi ändå pratar om livlösa lådor får vi inte glömma bort alla de små toalettbyggnaderna utspridda här och där över stan. Gråklädda, anonyma plåtlådor med rundade hörn och sedumtak, prydda med en 90-talsturkos board nedanför takfoten.
Håller plåten på att ta över stadsrummen? Det verkar onekligen så.
När fastighetskontoret i Göteborg skulle ta fram gestaltningen för kafébyggnaden i Brunnsparken gjorde man det genom en allmän arkitekttävling. I princip deltog hela Sveriges arkitektkår. Totalt inkom 117 bidrag. Vann gjorde Högberg och Gillner Arkitekter med Rödmönja – en byggnad som i sin arkitektur anspelar på Göteborgs historiska och uttrycksfulla taklandskap. Byggnaden har till och med fått sitt namn efter hur man förr i tiden rostskyddsbehandlade plåt med järn- och blymönja. Men på topplistan hittar vi också två andra plåtbyggnader. Totalt var tre av fem byggnader i topplistan helt plåtbeklädda.
Det pågår alltså ett skifte i Göteborg. Fasadmaterial som kommunen tidigare ansåg lämpliga för publika miljöer förpassas nu till förmån för plåten. Och frågan är varför? Svaret finns i debatten kring teknik- och toalettbyggnaden på Järntorget.
Efter debatten kring Olle Anderssons paviljongbyggnad på Järntorget pudlade kommunen. Den likbleka plåten ska nu bort, bara något år efter att den sattes upp. Men att återgå till originalet är inte ett alternativ. I stället byts nu det gröna originalglaset ut mot – ja, ni gissade rätt – ytterligare plåt, i det här fallet grön emaljerad plåt som bättre efterliknar ursprångsgestaltningen i glas och stål. Och att glaset ska bort och plåten ska fram, handlar om att det helt enkelt är lättare att tvätta bort klotter från det. De arkitektoniska ambitionerna hotas alltså av underhållsskuld och klotterskräck – det i en kommun som döpt sin arkitekturpolicy till Göteborg – modig förebild inom arkitektur.
Nu när Göteborgs stad har insett att plåt fungerar som ett universalmedel mot allt möjligt – vad kommer hända med stadsrummet? När det alltid finns en lätt och billig lösning kommer snart torgbyggnad efter torgbyggnad att kläs i samma gråmatta rustningar. Varje torg kommer att bli som varje annat torg, och varje park kommer att bli som varje annan park. Staden kommer tappa sin karaktär och identitet; den kommer bli enformig, monoton och trist. Bär det alltför illa blir det snart svårt att veta när det är dags att hoppa av spårvagnen. Till slut blir allt bara en grå, själlös massa.
Och tro inte att din hemstad kommer gå försonad från plåtinvasionen. Även om Göteborg ännu inte är den modiga förebild som de så gärna vill vara lever staden inte i ett vakuum. Snart får kommunpolitiker i hela världen kännedom om mirakelmedlet som tycks lösa vartenda problem. ”Täck den i plåt, vet ja!” Och vips ser hela världen ut som Cybertron – Transformersarnas hemplanet.
Därför är behovet av innovation nu större än någonsin, för kommunerna kommer inte att ge upp sitt mirakelmedel inom någon snar framtid. Underhållskalkyler kommer fortsätta att ställas mot arkitektoniska ambitioner och skötselkostnaderna kommer fortsätta att segra. Nu måste arkitekterna tänka utanför den grå plåtboxen och återge stadens dess skönhet, karaktär och integritet, för kommunerna tycks själva sakna den förmågan.
Sådan innovationskraft och kreativitet visar arkitekterna Högberg och Gillner med sin lilla röda rubin till kafébyggnad. De har med bravur parerat kommunens fetisch för grå plåt och gjort det bästa av situationen. Rödmönja är produkten av en förhandling där arkitekterna genom att underkastat sig plåtens herravälde fått rätten till de expressiva formerna och den kaxiga kulören. De har tagit vara på materialets unika egenskaper och skapat en byggnad som passar sömlöst in i sin omgivning, och som genom sin våghalsighet känns självklar.
Rödmönja är ett praktexempel på vad som faktiskt går att åstadkomma med lite kreativitet och en gnutta mod. Här finns det mycket att lära för både Göteborgs kommun och arkitektkåren.
Text & Bild:
Måns Eriksson